Vad är yoga?

Yoga betyder att föra samman, föra samman kropp och själ. En förmåga att styra sin uppmärksamhet till en given punkt/ett objekt och hålla kvar den där oberoende av inre eller yttre störningar. Yoga betyder även disciplin.

Yoga är ett begrepp i indisk filosofi, psykologi och religion och var i äldre indisk tradition ett flertal olika fysiska tekniker. I västvärlden syftar man på hatayoga med fokus på fysiska övningar genom ställningar som kallas asana.

Omkring år 400 sammanställdes en skrift, Yoga Sutra, ett system av övningar.
Utövande av yoga etablerades först på 1890-talet i Europa. Under 1900-talet har yoga utvecklats i interaktion mellan indiska och västerländska aktörer. Numera finns yoga internationellt i form av tydliga skolor, allt mer uppfattad som en metod för fysisk träning. Några viktiga grenar inom yogan är rajayogahathayoga, karmayogajnanayoga och bhaktiyoga.

Ordet yoga kommer från sanskrit och betyder ”att lägga samman”, ”att sammanfoga”, ”att förena” eller ”att tillfoga”, och är släkt med svenskans ”oka”, som i att ”oka fast ett dragdjur till plogen”. Yoga betyder även ”användning, applicering, genomförande”. I indisk epik betyder yoga ”utförande”, ”strävan”, ”iver” och ”flit”. Yoga i hinduisk teologi syftar på förening mellan atman, den mänskliga själen och brahman, ”världssjälen”. I den hinduiska filosofin används ordet yoga även som hänvisning till en av de sex ortodoxa skolorna i den indiska filosofin.
Den som övar yoga eller följer yogafilosofin med engagemang kallas en yogi (man) eller yogini (kvinna).

Yogans Historia

De vediska Samhitas nämner asketism. Asketiska metoder (tapas) refereras även till i Brāhmaṇa (900 till 500 f.Kr.), som är tidiga kommentarer till veda-skrifterna. Flera sigill som hittats vid utgrävningar inom Induskulturen (cirka 3300–1700 f.Kr.) i dagens Pakistan avbildar figurer i ställningar som liknar senare tiders meditationsposer. Detta tolkas av exempelvis arkeologen Gregory Possehl som ”en form av rituell ordning, vilket antyder att det kan vara en föregångare till yoga”. Många forskare skisserar samband mellan Induskulturen och senare yoga-utövning, men ingen konsensus finns kring denna tolkning. Tekniker för att uppleva högre medvetandetillstånd utvecklades av shramana-traditionerna och av Upanishad-traditionerna.

Med grund i den tyska romantiken och genom bland andra Friedrich Max Müller och Arthur Schopenhauer började i mitten av 1800-talet indisk filosofi uppmärksammas i västerlandet. Detta fick ett positivt mottagande av tidens intellektuella, särskilt från the New England Transcendentalists, exempelvis R. W. Emerson (1803-1882) och Henry David Thoreau, som 1849 beskrev sig själv som en ”yogi” och i sin bok Walden reflekterade över indisk filosofi. År 1851 publicerades den första boken om yoga i väst, Treatise on Yoga Philosophy av N. C. Paul, som vid sidan av Major D. Basu hade påbörjat moderna vetenskapliga studier av yoga i slutet av 1800-talet. Det fortsattes på 1900-talet genom Sri Yogendra (1897-1989) och Swami Kuvalayananda.

Den förste indiske lärare som undervisade om yoga i västerlandet var Swami Vivekananda, som på 1890-talet reste runt i Europa och USA. Även teosofin, starkt influerad av indiska tankar, fick under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inflytande på västerlandets syn på yoga. Då betonades särskilt yogans transcendenta dimensioner och Katherine Tingley inrättade från år 1900 rajayoga-skolor i Point Loma, San Francisco, San Diego, Kuba, England, Tyskland och på Visingsö. På 1900-talet kom med Pierre Bernard och Blanche DeVries en mer kroppsligt orienterad yoga som lockade en köpstark målgrupp med inriktning på hälsa och skönhet. Marguerite Agniel formulerade denna nya yoga än mer tydligt genom sin uppmärksamhet på asanas och etablerade 1938 tanken att yoga bör ske i nakenhet. Mircea Eliade, rumänsk religionshistoriker, studerade yoga 1928-1933 i Indien. Han kom i en doktorsavhandling 1933 och i en senare bok, Yoga: Immortality and Freedom, (1954) 1958, att betona en tantrisk yoga-tradition och flytten av fokus från det transcendenta (”Atman-Brahman” i Advaita) till den tydliga inriktning på kroppen som präglar vår tids västerländska yoga. Indra Devi lanserade på 1950-talet ett mjukt, vilande slag av yoga med ett fåtal asana, och undvek andlig undervisning. Hon såg yoga som en terapi mot oro och stress, för skönhet och hälsa.

Vad vill man uppnå med yogan?

Det yttersta målet med yoga har traditionellt beskrivits som moksha (frihet, frigörelse), men en entydig beskrivning av vad detta innebär är inte möjlig; det beror på vilken praktisk, filosofisk eller andlig tradition man utgår ifrån. I Yoga Sutras av Patanjali beskrivs ändamålet som en absolut frihet. Inom Shaiva avser yoga att förena kundalini med Shiva. Mahabharata beskriver ändamålet med yoga som att kunna erfara föreningen av Atman och Brahman. Dessa ändamål kan liknas vid västerländska begrepp som henosis och gnosis.

Vid sidan av, eller i stället för, dessa andliga ändamål utövas yoga för att minska stress, hålla kroppen smidig, och öka välbefinnande och hälsa. I västerländsk tradition har under senare decennier uppmärksamheten på yoga som väg mot fitness dominerat.

Enligt Yoga sutra av Patanjali har yogan åtta steg:

  1. Yama-hur man är
  2. Niyama-plikt, efterlevnad
  3. Asana-kroppsställningar
  4. Pranayama-ansningsövningar
  5. Pratyahara-fokus inåt
  6. Dharana-fokus på en punkt
  7. Dhyana-meditation
  8. Samadhi-koncentartion genom medtitation

Yogatraditioner

  • Bhaktiyoga-Kärlekens väg
  • Hathayoga-Kraftens väg
  • Tantrayoga-Kroppens väg
  • Jnanayoga-Visdomens väg
  • Mantrayoga-Ljudets väg
  • Karmayoga-Handlingens väg
  • Rajayoga eller Ashtangayoga-Den kungliga vägen
Hathayoga

Hathayoga, en tradition som betonar shatkarma, rening av de inre organen, pranayama, andningsövningar och asanas, kroppsställningar, är känd från texter som kan dateras till 1100-talet och framåt. Hathayoga och dess kroppsövningar, asana, är i Europa den mest kända formen, och många västerlänningar använder ordet ”yoga” synonymt med dessa fysiska övningar. Utövaren strävar efter balans genom meditation (dhyana), andningsteknik (pranayama) och kroppsövningar (asana). Bland de mest kända formerna av hathayoga återfinns iyengaryoga och ashtanga vinyasa-yoga.

Rajayoga

Rajayoga beskrivs i Patanjalis Yoga Sutras, och räknas som en del av Samkhya-traditionen. Olika aspekter av yoga tas också upp i många andra hinduiska skrifter, exempelvis Veda-skrifterna, Upanishaderna och Bhagavad-Gita.

Andning-Pranayama

Andningsövningarna i yoga kallas pranayama, vilket kan översättas ungefär ”expandera livskraften”. Andningen syftar till att reglera kroppens flöden av prana, livsenergi. Enligt yogan kan man genom att styra andningen upprätta balans mellan kroppens och psykets funktioner. Till de viktigaste övningarna hör nadi shodana pranayama, som syftar till att vitalisera och rena de energikanaler som kallas nadi, varav de tre viktigaste är idapingala och sushumna. Pranayama, i första hand med en djup och långsam andning, har en lugnande inverkan på sinnet och är därför en förberedelse inför meditation. Men en fördjupad praktik sägs väcka den inneboende kundaliniernergin så att den banar väg mot samadhi.

LåsBandha 

Betyder att binda, fånga, bromsa, hindra och är ett sätt att med muskelspänningar manipulera energier då man utövar yoga. Enligt yogisk teori har aktiveringen av ett bandha omfattande effekter på kropp, andning, sinne, psyke och själ. Det finns tre bandha, vilka aktiveras i olika delar av kroppen:

  1. Moola-bandha, i mellangården
  2. Uddiyana-bandha, i solarplexus
  3. Jalandhara-bandha, i strupen

Kroppsbild

Västerländsk medicin har sin tradition i dualism. Man delar upp kropp och själ. Österländsk medicin utgår från ett holistiskt perspektiv där kropp och själ är samma. Detta perspektiv är 5000 år gammalt och kommer från yogatraditionen. I öster pratar man om prana, livsenergin, nadier och chakran. Använder man alla tre och de åtta grenarna inom yoga ska man kunna väcka kundalinikraften.

Vår yoga i dag

På 1960-talet ökade intresset för indisk andlighet starkt i väst. Under denna period tillhörde de mest inflytelserika yogalärarna två olika riktningar, de som följde Sivananda Saraswati (1887–1963) och de som följde Tirumalai Krishnamacharya (1888–1989). Lärare som undervisade i Hathayoga i väst under denna tid var B.K.S. Iyengar (1918-2014), K. Pattabhi Jois (1915-2009), Swami Vishnu-devananda (1927-1993) och Swami Satchidananda (1914-2002). Yogi Bhajan införde kundaliniyoga till USA 1969.
År 1970 grundade Swami Janakananda den första nordiska yogaskolan i Köpenhamn, som fortfarande är verksam i flertalet nordiska länder.

En andra ”yoga boom” kom på 1980-talet, då Dean Ornish, som följde Swami Satchidananda, förknippade yoga med hjärt/kärl-hälsa och betonade yoga som ett rent fysiskt system för träning för god hälsa – yoga menades stå helt vid sidan av new-age eller esoterism och vara fristående från alla religiösa anknytningar. I västerlandet har ordet yoga sedan 1980-talet främst kommit att associeras med Hathayoga och dess asanas (ställningar). Det har dessutom kommit att uppfattats som en form av träning.

Sedan år 2000 har yoga konstant ökat i popularitet i väst. I USA har antalet personer som utövar yoga ökat från 4 miljoner (år 2001) till 20 miljoner (år 2011).

Källa: Wikipedia, den fria encyklopedin och egna ord.

%d bloggare gillar detta: